Related Paintings of unknow artist :. | sarah jane | Chatsworth | Emily Jones | I den har lantliga idyllen i grevskapet wicklow levde parnell innan politiken forde honom ut i varlden | lantlig konsert |
Related Artists:
Jaume Huguet
Spanish Early Renaissance Painter, C.1415-1492
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.
Leonaert Bramer
(24 December 1596 - 10 February 1674 (buried)) was a Dutch painter, best known for probably being one of the teachers of Johannes Vermeer, although there is no similarity between their work. Bramer's dark and exotic style is unlike Vermeer's style. Bramer was primarily a genre and history painter, but also made some unique frescos, not very often found north of the Alps. Leonaert Bramer is one of the most intriguing personalities in seventeenth-century Dutch art. He was a talented and diligent draughtsman, evidently Roman Catholic and a lifelong bachelor. Bramer was born in Delft. In 1614, at the age of 18, he left on a long trip eventually reaching Rome in 1616, via Atrecht, Amiens, Paris, Aix (February 1616), Marseille, Genoa, and Livorno. In Rome he was one of the founders of the Bentvueghels group of Northern artists. He lived with Wouter Crabeth and got into a fight with Claude Lorraine. He dedicated a poem to Wybrand de Geest. Bramer remained on and off in Rome until October 1627, visiting Mantua and Venice, often for deliveries and to meet Domenico Fetti. In Italy Bramer was nicknamed Leonardo della Notte ("Leonardo of the night"). In 1648 he went to Rome for a second time. By 1628 he was back in Delft, where he joined the Guild of Saint Luke in 1629 and the schutterij. Among his many patrons were members of the House of Orange, but local burgomasters and schepen also bought his paintings in great numbers.[3] He was a many sided artist, designing for tapestry firms in Delft, painting murals and ceilings, some of which are illusionistic in style. He painted real frescos in the Civic Guard house, the nearby stadholder's palaces in Honselersdijk, Rijswijk, the Communal Land Housde and the Prinsenhof in Delft.[3] Due to the Dutch climate they no longer survive. He evidently knew the greatest of his Delft contemporaries, Johannes Vermeer, as he came to the latter's defence when his future mother-in-law was trying to prevent him from marrying her daughter.